I bastun växer en föreställning fram

Jag tänker på Pia, Lena, Gun och Birgitta. Jag tänker på allt vi berättat för varandra. Efter ännu en helg i det sköna Tornedalen sitter jag under äppelträdet på en Mälarö och känner mig helt genomsköljd. Jag försöker smälta allt vi fått ihop efter tre intensiva dygn av repetitioner. Det finns så mycket att berätta! Hur ska vi hinna?
Varje replik, varje rörelse väcker nya tankar och manar fram känslor och erfarenheter som är värda att förmedla. Ska vi ta med delar av samtalet om hur vissa kvinnor inte unnar andra kvinnor glädje eller framgång? Vågar vi prata öppet om hur vi känner inför våra kroppar? Kroppar som tjänar oss, kroppar som lönar oss. Kroppar som andra har åsikter om och tar för sig av?
Hur mycket av det gamla och nedärvda ska vi lovorda och värna om? Hur mycket är publiken mogna att ta emot? Kan vi skämta på scen om det där vi skrattade oss tårögda över när vi repeterade? Vi ska inte påstå att vi vet bättre än andra kvinnor om något. Vi vill bara berätta vad vi varit med om, vad vi hört och sett – vad vi känt och känner. Och så hoppas vi att publiken ska förstå och reflektera.
Kanske är jag knasig, men en av många aktiviteter jag älskar att ägna mig åt med andra kvinnor är att fixa en gemensam måltid. Duka, servera, äta. Prata. Och så gemensamt plocka undan och diska. Det är som en dans. Vi turas om att föra och följa. Vi har ett gemensamt mål och samarbetar för att uppnå det. Samtalen som uppstår ger stoff till nya scener. Hur ska allt få plats i en knapp timmes show?
När vi skiljdes åt i går efter en kolhydratrik lunch hos systrarna Nylund i Korpilombolo hade kvinnorna med sig läxor hem. Förslag på repliker till föreställningen som säger något om vad de är för några, vad de varit med om och hur de känner i dag – och vad de vill för framtiden. Tornedalen ska ju fortsatt blomstra och leva, meänkielin ska bevaras, spridas och växa, traditioner ska föras vidare och moderniseras. Jag är övertygad om att de här kvinnorna bidrar till att allt det blir möjligt.
Jag sitter under mitt äppelträd här i Mälardalen och tänker på de raka furornas rika mångfald i Tornedalen. Så raka står även de här kvinnorna för mitt inre och jag längtar efter att få se dem leva upp och leva ut på scen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *