Tornedalen in my ❤️

I dag tog jag emot ett pris för föreställningen jag gjort med männen från Bastubaletten. Det väckte min lust att berätta om hur vi jobbat tillsammans.

För tre år sen fick jag ett uppdrag. Uppdraget var att få fem tornedalska män – som inte brukar uttrycka sig med sina kroppar – att dansa, nästan nakna – i en bastu. På tv. Målet var tydligt. Jag skulle få dem att berätta vilka de är med dans. Innan jag ens hade träffat männen ville tv-teamet att jag skulle ha en färdig idé om vilken typ av dans det skulle vara, hur de skulle röra sig ihop och vilka scener som skulle ingå. I vanliga fall är det en självklarhet att jobba så: Koreografen har en koreografisk idé helt enkelt, och dansarna har i uppdrag att utföra rörelserna de förevisas. Men, nu visste vi ju ingenting om varandra och jag hade ingen aning om vad jag kunde kräva. Utgångspunkten fick bli att lära känna männen och studera deras kroppar och vardagsrörelser för att luska ut hur de bäst berättar om livet som tornedalsk man.
För, ärligt, dansen var ju bara ett medel vi använde oss av – nästan en förevändning – för att få fram berättelser om Tornedalen på svenska och meänkieli. Dansen skulle hjälpa oss att peta hål på myten om machomannen i norr, ge honom möjlighet att visa sig som en nyanserad och mångfasetterad människa. Dansen var ingrediensen som skulle krydda den anrättningen. Det där främmande – utmaningen – som faktiskt krävs för att människor ska våga ta sig utanför det invanda och se sig själva i ett nytt ljus. Och ja, just det där att låta två välkända, bekväma företeelser utmanas av det oväntade, är ett recept Mattias Barsk (upphovsmannen till Bastubaletten) tror på. Mannen. Bastun – och så baletten då. För att det här mötet med det okända ska fungera krävs det två saker: Nyfikenhet. Och mod. Egentligen bara det. Tänk er som ett litet barn som möter något för första gången. Om barnet inte blir rädd och söker sig bort vill det se och höra och känna på, ofta smaka, och så det finurliga: att pröva, härma – för att förstå. Nyfikenhet. Och mod. De här männen var nyfikna nog att tacka ja till det helt okända begreppet Bastubalett och de hade modet att öppna upp för det okända och visa sig för mig och publiken: De hade modet att pröva något nytt. Jag hade min nyfikenhet på Tornedalen och språket och historien och relationerna och känslorna – och igen – modet att be dem att släppa det de vet och följa mig. Och det var inte så lätt ska ni veta. Tänk er själva – komma som stockholmstjej och säga till några erfarna, kunniga och stolta tornedalska män vad de ska göra! När de levt ett långt liv och vet vilka de är och varför! Hade jag inte haft min nyfikenhet hade kanske hela projektet stupat! De ville egentligen helst bara prata med varandra om det de har gemensamt. Så. Min ambition att göra ett dansverk mötte tornedalingarnas behov av att prata om Tornedalen. Det var ju utmärkt. Det var precis det vi ville skulle ske.
Så hur gjorde vi då?

Min metod är att lyssna och studera. Ta in. Jag hade en massa rörelseidéer med mig, men jag hade inte bestämt vad jag skulle använda när. Eller med vem. Vi hade teman vi ville prata om och undersöka, men mer var egentligen inte klart. Det var undersökande verksamhet.
Varje dag vände sig tv-teamet till mig och bad mig vara på en speciellt utvald plats, samtala om vissa ämnen och göra rörelser som passade dagens utmaning.
Jag grävde fram ur det jag hade och kastade mig ut.
Ärligt visade det sig att det mesta av det jag hade med mig fick skrotas. Istället fick jag improvisera utifrån de impulser männen gav mig.
Det här är ett svårt och utmanande sätt att jobba som i vanliga fall kräver en längre process, men vi hade bara fem inspelningsdagar på oss så det vara bara att fokusera och dyka i och jobba på att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Jag måste våga vara i läget att allt är möjligt och att det finns flera sätt att nå fram till samma mål. Jag måste släppa allt vad prestige heter och vilja att sätta prägel eller styra. Jag tror på att se och lyfta och bekräfta den jag jobbar med så den känner sig intressant och blir kreativ. Jag tror på att våga ha med humor och att skämta om och ifrågasätta mig själv. Det ger trygghet och när människor är trygga kommer det fina ur dem. Alltid.

Och vad gjorde vi för dans då?
Jag anser att all rörelse är dans. Alla människor har sitt eget sätt att uttrycka sig med kroppen. All rörelse kommunicerar något. All rörelse tolkas av den som ser på. Jag har ett fint exempel på det. Som dansare talar man ofta om att ha en neutral kropp, alltså en kropp med en hållning och rörelser som är avskalade från kommunikation så att dansrörelserna blir tydliga. De tornedalska männen höll sina händer knutna hela tiden. Hur jag än visade och sa att de skulle ha öppen hand. En öppen neutral avslappnad hand. De höll sina händer slutna. Jag tyckte att deras fumligt ihophållna händer visade på blygsel och kanske till och med rädsla. Men, det visade sig att det fanns en mening och en historia bakom den ihophållna handen! Det är bara en lat tornedaling som låter handen dingla öppen och tom; en som inte gör nytta! Jag blir helt till mig av sånt här! Det är ju ett språk! Och faktiskt visste männen vad det var de kommunicerade: Att de var dugliga, arbetsamma män som alltid har något för händer.
Vackert tycker jag, och de fick förstås dansa med stängda händer.
Tillbaka till metoden. Jag har med mig en färdig idé jag är beredd att revidera. Jag samlar på mig alternativa lösningar och har med mycket extra rörelsematerial. Likadant gör jag med musiken. Jag samlar många låtar i en spellista jag kan välja ur. Sen är det bara att sätta igång och ge förslag på övningar och idéer och börja skapa utifrån det gensvar dansarna ger. Det är otroligt vad fina samtal som föds ur den här processen!
Ja, det har ni ju sett i tv, ni som sett Bastubaletten. Och på scen, ni som sett ”Här dansar vi inte”.

Metoden är min och berättelserna är deras.
Samma metod fick jag sen pröva med fem tornedalska kvinnor – och det är ännu en framgångssaga att berätta om. En annan gång.




5 thoughts on “Tornedalen in my ❤️

  1. Bastubaletten bland det bästa jag sett på teve. Så mänskligt och öppet berättat. Tack Kirk, kvinnorna och männen bakom framgången.
    ulf cederhill

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *